I'm not the girl that I used to be, this town has taken the youth of me.

Men varför ska man få en himla popattack när man kommer tillbaka till Göteborg?
Varför är Broder Daniel det enda som kan klappa på ens lilla hjärta?
Varför håller den där äckliga tragiken så hårt i ens hjärta?
Varför vill man må dåligt bara för att få uppleva det man vart med om förut?
Något man aldrig får igen och något man aldrig mer kommer att få se igen?
Varför kämpar man så hårt efter att få tag i gamla dar?

Nu åker jag till Haga för mig själv. Jag kan sitta alldeles ensam och måla stjärnor under ögonen och skrika efter kärlek.