Det är med stor separationsångest som jag nu meddelar att jag har bytt ut www.vendelay.webblogg.se mot modernare och enklare www.vendelay.wordpress.com

Så flytta med mig nu, byt RSS:en och var lite glad.
Alltså, samma blogg fast på annat ställe.
Förhoppningsvis stannar jag kvar där!
Jaaadå.


Enda jag stör mig på just nu är att deras storage utav bilder är bra mycket sämre än här.

Jag ä påväg att överge blogg.se.
Såhär efter ungefär 2½ år.

Jag är nämligen påväg in på wordpress.com.
Dock är jag inte så förtjust i att man inte kan ändra designen hur man vill.
Men jag kan nog överleva det.

I vilket fall som helst så överväger jag starkt att byta.
Vi får se.
Jag säger till när jag har bestämt mig, tills dess så är det bara att hänga kvar här.

När Magnus Betnér var i New York så mötte han en professor i stand up, vilket var ganska komiskt eftersom professorn var lika kul som en död sten.
You know what they say - om du inte kan göra det, lär ut det.
(Hej alla musikjournalister, jag pratar med er.)
Magnus drog ett skämt som startade i den kristna högern och som slutade i att det skall komma ett nytt spel, i The Sims-typ, som går ut på att man skall bygga hus på andra människors hus. Detta gick sedan vidare till att "bygga en mur på andra människors land, en mur som får Berlinmuren att liknas vid ett trädgårdsstaket".
Sedan avslutar han med lite "oh, you compared jews and nazis."

Och det är här jag blir lite ledsen. Det är här det blir så tråkigt att förstå att de som lyssnar på Magnus inte förstår. De vet inte vad han pratar om utan sitter bara tysta och klämmer fram ett litet "ehe..eh."

Sedan säger professorn att Magnus drar för mycket skämt som kräver eftertanke. Som kräver saker utav lyssnaren, att man själv måste fylla i saker och tänka till.

Magnus frågar "Ja, men är de så dumma att de inte klarar av att fylla i?"
Professorn svarar med ett ord; "Ja."

Louise & Anders på Ålands hav

Idag fick jag pengar. Men jag skall inte ägna mig åt något speciellt denna helg. Så det betyder att mina pengar kommer finnas kvar lite längre än vanligt. Lite.
Inte för att jag orkar bry mig - mat har jag ju i överflöd.
Klippning utav the hair på torsdag eftermiddag och dessförinnan ska jag ha hunnit handla upp vartenda öre.
Födelsedagspresent, kläder och sprit.
Bye, bye money.

Fast jag måste nog ditcha spriten, jag har tydligen gått och fått magsår.

Jag lever inte just nu.
Koncentration existerar inte för huvudet sprängs såfort jag tittar på något längre än 2 sekunder.
Kroppen krampar och jag önskar att jag faktiskt vore död.

Men förlåt då.
Jag har bara bestämt mig för att det här, med stor sannolikhet, kommer vara en utav mina favoritlåtar i flera år framöver.

Var nere i stan tidigare idag för att handla present till min fina syster som fyller år imorgon.
Eller idag. Det beror på hur man ser det.

Var inne på Nordstan.
Gå inte till Nordstan på en lördag. Gör inte det.

Efter självmordstankar och andra morbida idéer så fann jag friheten.
Ljuset syntes och jag kom ut... i Brunnsparken.

Det var ju inte direkt en uppgradering så jag hoppade på närmsta spårvagn. Vart den än skulle åka, det spelade inte mig någon roll. Bara jag kom därifrån.
Hoppade av på hållplatsen efter, slank in på Magasinsgatan och hittade världens bästa present.
Och nu vill jag äta lussebullar.


Ibland är det bekvämt att bo på landet.

För exakt en vecka sedan var jag på releasefest för Ammotrack. Jag var modig och ocool nog att vara ute på krogen själv. Dessutom kunde jag släppa på min annars så stenhårda image, jag gick ut i bekväm indieutstyrsel. Inget tjafs. Converse tillochmed.
Lite panik inföll sig dock när jag inte fick tag i Martin, som skulle vara där för att fotografera bandet ifråga. Så själv och bekväm ville jag ju inte vara. Egentligen.
Anyhow, jag gick till baren och beställde en öl för att sedan gå och sätta mig.
När arslet väl hade funnit underlag att vila sig mot så satt jag och funderade. Tittade på människor. Filosoferade.
Efter lite för mycket hjärnverksamhet så slutade jag tänka helt och försvann totalt.

Då kommer det fram en kille till mig.
Sätter sig bredvid mig.
Inte ett ljud.
Flyttar nära, så nära att hans lår nuddar vid mitt.
Han tittar in i mina ögon.
Fortfarande inte ett ljud.
Jag ler och tittar frågande.
Tanken "Är han dum i huvudet?"  hinner passera men jag ler ändå.

Han öppnar munnen. Stänger den. Tittar osäkert.
"Alltså. Om jag inte hade druckit såhär mycket så hade jag aldrig vågat gå fram och prata med dig" kommer ur hans mun och min tidigare tanke bekräftas samtidigt som jag inte förstår ett skit.
"Du ser väldigt elak ut. Som om du skall slå till mig bara för att jag försöker prata med dig."
Han tittar försiktigt ner i sitt glas och låter luggen falla ner som en ridå som skall beskydda honom.
"Kylig, bättre och ointresserad."

Och jag har inget svar. Vad ska jag säga? Tack passar inte direkt in.
I halvchock sitter jag där och försöker klämma ut något vettigt men det slutar med att jag bara säger "Jaha."
JAHA.
Killen gick direkt efter mitt vältaliga svar.
Han kissade väl ner sig av rädlsa.

Nu kommer det ett sånt där "jag skulle"-inlägg igen!
Eller nästan iallafall.
Ni skulle ha fått en bild också om det inte varit för att kameran valde att dö och batteriladdaren är borta.

Jag har bakat världens godaste choklad- och valnötsmuffins och idag tog jag fram dem för glasering.
Nu ser de konditorsbakade ut.
Jag är stolt.
Jag vågar inte äta upp dem.

Jag sitter på toa och bajsar men tror ni man får göra det ensam när man är i föräldrahemmet? Såklart ej.
Min far knackar på och säger lyriskt "Sandra, Sandra, titta på den här LP-skivan, känner du igen killen i mitten?!" och öppnar ogenerat dörren och kastar in skivan till mig.
Väldigt engagerat så svarar jag "Nej" och ger tillbaka den. Men självklart, en lång utläggning om vem snubben är följer.
Pappa stänger till dörren.
Två sekunder senare ropar min mor på mig.
"Sandra, jag hittade Billy Idol-skivan, vilken var den där trejde låten som var så bra nu igen?" och även hon öppnar dörren och står och pratar om skivan.

Jag som bara ville få bajsa.

Igårkväll mötte jag upp Amanda för att gå till Sticky Fingers, det där stället som man avskyr men ändå går till.
Vi skulle egentligen gå på spelningarna på Top Floor men ändock smög vi in nere på den vanliga klubben tillsammans med vänner och bekanta i väntan på gigens start.
Rökrummets ventilation var, dagen till ära, helt avstängd. Det var lite "if you smoke, you shall die"-känsla över att behöva bege sig till det annars så trevliga rummet.
När vi tröttnade på pubertal fylleorgie så begav vi oss mot högre tillställningar och fann oss tillrätta uppe på Top Floors balkong.

Först spelade Kid Down ett riktigt bra gig, om jag skall vara helt ärlig så trodde jag att de spelade helt annan musik från början men efter att tittat in på deras Myspace för ett par, tre månader sen så insåg jag att musiken inte alls låter så tråkigt emo som tidningar väljer att beskriva dem som. Nej, det är mer gläjde och indie.


Kid Down på scen

Sedan följde en tråkig väntan (hallå, inlägget häromdan?) och jag och kära Amanda roade oss med att springa framochtillbaka till toaletten.
Ja, det var det roligaste man kunde göra.
Eftersom alla andra, antingen, stod nere på golvet i väntan på Sugarplum Fairy, eller sprang runt backstage.
Och de som stod på golvet var fulla och fula så våra spegelbilder och vattenkrig var way more fun.

Sedan började killarna spela och det var bra. Rikigt bra. Jag är faktiskt förvånad över att de är så extremt bra denna gång. Förut, sådär för bara något år sedan tyckte jag att både de och Mando Diao var det mest överskattade Sverige kommit på
(Jag vet att det är skitlöjligt att såfort man pratar Sugarplum så måste man prata Mando och tvärtom. Men ändå.)
Mando Diao fick mig genom Ode To Ochrasy, men sedan så hände inte mycket mer.
Trevligt. Bekvämt. Fint. Lagom. 
Medan Sugarplum Fairy gav mig en käftsmäll och jag insåg att det här med att de skulle vara överskattade - det var bara en enda stor inbillning.

Spelningen tog slut och ett förvirrat sms flög genom luften från min mobil. Ett, två, tre. Svar.
Nu går vi upp i logen.
Fast det tyckte inte serveringspersonalen.
Ni vet den där "Superlatives" på Facebook? Där man skriver "Sandra is the most likely..."
Jag brukar få "...to get out of trouble by smiling."
Det stämmer till fullo.
Jag log lite fint, tittade med mina stora, svarta ögon och förklarade situationen. Snubben gruffade lite om att folk faktiskt fått höra reglerna både en och två gånger denna dag men såklart var det bara att traska in för fröken och hennes vän.
Tydligen måste man vara bandet eller arbeta med bandet för att få vistas i logen, gästlista gäller inte alls.

Jag har inte vart uppe i Stickys loge förut och jag måste säga, den slår det mesta i mysighet - det är nämligen en lägenhet. Utschasade blev vi allihopa vid klockan halv ett så då bar det av till de nedre regionerna utav Sticky Fingers. Förutom David, Eric, Jens och Krisotffer som valde att traska bort till Jazzhuset.
Lite halvpretto men jag förstår dem. Hade jag haft benork nog så hade jag antagligen också gått dit bort.

Alltså, jag skulle skrivit ett långt och fint inlägg om gårdagens utekväll men jag tar det senare. Har fått alldeles för lite sömn, om än någon alls.
God natt. Vi hörs ikväll.