Det finns få skor som jag ogillar, visst det finns fula skor och skor som är mindre bekväma men det finns inte direkt några jag ogillar. Förutom de där Crocsen.
Det intensiva hat jag känner för dessa missbildade idiotskor går inte ens att beskriva.
Jag tappar all respekt för människor när jag ser att de bär Crocs.
Än värre är de där som tycker att de är "piffiga" och köper små plastgrejsfigurer som man fäster i de små hålen. Bara tanken gör mig förvirrad, jag menar, hur kan en fullt fungerande människa tycka att det ens är lite snyggt?
Som sagt - jag är så hemsk att jag tappar all respket för dem.
Inte så att de inte får välja vad de tycker om men det är omöjligt att gilla det där. Träskor förstår jag, jag kan gå runt i det jag med. Men Crocs. Herregud.
Sen så gör ju det faktum att mjukgöringsämnena i skorna är giftiga både för oss och naturen inte det hela bättre.
Hur tänker folk? Eller är de bara helt enkelt jävligt dumma?

Idag har inte vart min dag nånstans. Det hela startar med ett gäng invalida medarbetare som verkar ta oss som ett skämt. Alternativt att vi är underordnade dem och bara ska göra som de säger, vilket jag såklart inte tål. Så det finns stor chans att vi hoppar av teaterprojektet inom kort. Lunchen blev en snabbis vilket resulterade i snabb trötthet och grinighet.
Folk med kommunikationsproblem är hemska. Jag avskyr dem. Men tragiskt nog är de mest efterblivna oftast de på chefsposterna.
Sedan lyckades jag såklart missa bussen hem. Liksom, varför inte.
När jag kommer hem så kör jag över foten med cykelstödet och skrapar upp ett vackert rivsår över hela fotryggen, aj som satan.
Sen kommer jag innanför dörren och plockar upp posten. Där har ett viktigt möte ändrats från 8.45 på torsdag morgon till fredag morgon samma tid.
Även om jag sagt att jag INTE på några villkor kan ha några möten på fredag. Eftersom jag missade bussen så var jag så sent  hem så att jag inte kunde ringa och bestämma ny tid utan får göra detta imorgon.

Så idag har jag i ren protest mest filmat mig själv framför en greenscreen och dansat med animerade hoppande blommor.

En sak jag irriterar mig på är de där människorna som väntar ett halvt år med att svara på SMS. De som tror att folk glömmer av saker om man bara inte svarar dem. Eller de som gör att man själv missar/glömmer saker p.g.a dem.
Dessutom känner man sig så dum om man messat om en sak och senare blir tvungen att ringa upp människan om samma sak.

Helt apropå ingenting.

Och nu var det dags att lämna Malmö än en gång. Just nu sitter jag ensam och funderar på vad jag skall laga för mat till mig själv innan jag åker men jag har hjärnstillestånd.
I helgen har jag vart på Malmöfestivalen.
Dök ner i torsdags och startade med att se Mando Diao för sjuttielfte gången, jag gillade det även om själva spelningen var rätt alldaglig och de verkade helt genomtrötta.
Träffade på Andrea också, ganska sjukt att hon kände igen mig men okey. Hur många idioter i Malmö står mitt i en folksamling, mitt i natten med solglasögon på sig? Jag kan räkna till två. Och Emma också så tre stycken.

Fredag, the day. Ska glo på Melody Club och The Ark.
Jag kom en kvart innan och stod riktigt bra med Kajsa och Sofia framför mig. Har kommit fram till att det är roligare att stå i en klunga än på rad. Man kan snacka så mycket mer då, haha.
Emma åkte ner från Rottne och vi firade henne eftersom hon fyllde år. Dessutom sprang hon på sina lärare lite härochvar, jag må säga att "Ehm, har du inte varit vikare på Sörabyskolan?" är dagens klockrena.
OH, Cassandra hade världens absolut snyggaste jacka, jag var mycket nära på att försöka sno den men det gick mindre bra.

Apropå ingenting - beteende.
Jag ogillar inte folk. Jag försöker se det bästa med alla människor. Men nu föll all min respekt och "try to love" helt fatalt. Hur i helvete kan man förnedra någon så som de gjorde? Kan de inte förstå själv hur det sårar att inse att man inte är omtyckt för det man är och skapar utan för ett simpelt och groteskt skämt? Hur kan folk snöa in sig så?

Senare på kvällen så fick jag totalt hjärnsläpp och gjorde nått jag inte borde gjort överhuvudtaget. Emma, Kajsa och Sofia, don't be mad at me, slå bara till mig i huvudet om jag ens är i närheten av samma sak igen. It was the first and it was definately the last. Nu längtar jag tills på fredag så blir det festfest :)

När jag och min pappa var och tittade på Rolling Stones så träffade vi på ett par utav hans jobbarkompisar (politiker/stadsöverhuvuden/whateverjagvetintevaddegörförnåttcauseinevergetwhatthey'reworkingwith i Göteborg) på bussen hem och jag hälsade lite snällt och pratade allmänt om ingenting, inte så speciellt tyckte jag då.
Men nu idag så berättar mamma att pappa sa att när han pratade med dem när han kom tillbaka till jobbet så hade de sagt att det låg något bekant över mig men att de inte kunde sätta fingret på vad det var och då påpekade pappa att folk känner igen Ola i mig utseendemässigt och då utbrast de "Nejmen där har vi det, han är det ju! Inte utseendet utan att de pratar likadant! Exakt likadant!"

Tjena.

Nu känns det att hösten har tagit tag i en, regnet öser ner och datorn är än en gång ens bästa vän. Skapa, redigera, gör om, gör rätt, gör en gång till.
Jag har ingenting emot det, känner mig snarare rätt glad över alla kommande mysiga höstkvällar då regnet smattrar på hustaket och man sitter invirad i en filt och dricker varm choklad. Sålänge jag slipper gå ut så är allting lugna gatan.
Idag var jag djuret i buren på skolan. Silverleggings är en aning för spektakulärt för prettogöteborgare som bara vet vad brunt, grått och svart är för färger. Dessutom finns det ett gäng fans till ett visst rockband som betedde sig än skummare idag än förut.
Jag var glad iallafall. Reklamansvarig och snyggast på skolan. Yesyes, wham bam, thank you mam'.

Inatt hade jag nog roligast ever. Inte för att personliga påhopp är komiska men inatt var det faktiskt roligt. Innan någon dömer mig så måste jag påpeka att det var jag som blev utsatt för påhoppen.
Jag, Sofia och Kajsa.
Sofia och Kajsas inblandning är mest bisarr och smutskastningsaktig. Där vill man bara få dem att se ut som billiga våp med IQ badboll. Man har sett saker. Man vet saker. Allt är sanning.
Vad gör jag mitt i allt? Jodå, jag är ett ljugande och billigt våp jag också. Men jag är tydligen en aning djupare än Sofia och Kajsa. Detta är än mer absurt men snarare troligare än det som "alla vet är sanning".

"It's better to be bitter than to seem like a fool"

But you fuckers are both bitter and stupid fools.

Såhär dum är jag. Osminkad och fotar underifrån. Astrött och jävlig.
"Tog....tog du nyss en bild på dig själv UNDERIFRÅN?!" /Sofia


Apelsinjuice. No more to say.
*Letar efter öl i kylen* "Men....men.....VI HAR EN VODKAFLASKA HÄR INNE! Varför har inget sagt det till mig?!" /Kristoffer


Bland de sötaste för kvällen.


Dance with me honey! You make me fly...


Men ni tycker väl iallafall att de är lite heta här? Jag gör då inte det ;)

Och då är Sandra tillbaka igen. God morgon, god natt eller god eftermiddag har jag inte den blekaste om. Kom tillbaka från Jönköping runt 18-tiden tidigare idag och jag känner mig som en död fisk. Allvarligt talat.
Min kropp är mörbultad på grund utav flera orsaker. Kroppen lyder mig inte och jag vill egentligen bara sova.
Vad skall jag berätta om gårdagen då?
Det startade med en alldeles för varm bussresa till Jönköping och vidare till lilla Huskvarna där jag möter Kajsa, Jenny och Karin.
Dagen förflyter på rätt bra och fler och fler kända ansikten dyker upp.

Oscar var verkligen så sjukt duktig, hans röst är fantastisk, men jag måste än en gång säga att hans publik inte är där. Hans publik är antagligen inte särskilt aktiv utan vill hellre ha en skiva att gråta till stilla i sitt tonårsrum.
Jag uppskattade iallafall det väldigt mycket.
På tal om uppskattning så visste den inga gränser under vare sig Melody Clubs eller The Arks spelningar. Det var kärlek åt ett håll om och om igen.
Kärleken i allt.

Men under allt detta så dyker det upp det där som ingen gillar - fulla tonåringar som knör sig allt vad de kan. Detta skedde speciellt under Melody Club (de skrek frekvent efter Nicklas) då Sofia som står på min högra sida börjar bli alltmer hängig och orklös. En gång blev jag riktigt orolig då hennes blick inte var möjlig att ens få kontakt med. Det var då jag fick valet - valet mellan att antingen stå där längst fram och riskera att Sofia blir sämre, eller att med all min kraft se till att skydda henne.
Valet var helt självklart, tillvägagångssättet var dock svårare att komma på. Men jag får in en böjd arm imellan henne och de bakom (en aspackad kille som hänger och en brud som hoppar konstant), kör ut min rumpa, vinklar benen, tar tag i stängslet med vänstra armen och drar till.
Ett tag tror jag att det var okey för henne, hon fick tillbaka "det där speciella" och jag fick på något mystiskt sätt den fulla killen att luta sig åt det andra hållet, dock använde jag inga fula knep som många andra (jag måste få tacka alla er som tyckte att man borde ställa sig och skrapa på mina bara hälar för att jag skulle få ont och försvinna), inga nypningar, inga klackar i fötterna, inga stampningar, inga hårda armbågar, inga rivningar - ingenting.
Bara ren råstyrka och förbannelse över hur ociviliserade människor är. Kajsa vände sig om flera gånger och utbrast förvånat "Men herregud vad stark du är! Att du orkar!" Jafan, jag är inte så klen och liten som jag ser ut!

Sedan efteråt blev det dags att hämta väskorna som Jon kastat in i deras rum åt oss men vår plan att dra hem och sova krockade lite lätt med alla andras planer så vi blev fast därinne.
Och David! Herregud, vilken chock jag fick! Jag går förbi ett gäng och någon jag inte känner hälsar på mig, jag vänder mig om, ser att det är David och jag tjöt verkligen till och hoppade upp och kramade honom allt vad jag kunde. Sylle fick chock no.1 där.
Sedan hittade vi en rolig sak i kylen som bara försvann :O Vi skyller helt på bananorginalet. Helt och hållet. (Eller hur? Haha!)
Världens bästa Mia lät mig sova i hennes hotellrum så jag kommer älska dig forever nu! Lite skämmigt att vi blev så sjukt sena och faktiskt drog sist med musiken (Jag är ser sjukt cool ut med en fetingstor bergsprängare på axeln.) och en snäll människa. Alla är så snälla att jag inte vet vad jag ska göra, jag blir bara så glad av all kärlek. Det är bara ren och skär glädjeenergi som sprutas runt en hela tiden. Men jag är så dålig på att visa uppskattning :(

Dagens skämmigaste: Jag får utnämna mig själv då jag hoppade ner i en buske och gömde mig då hela "Jag älskar Ola Salo"-crewet fick panik när de såg oss. De är så jävla klängiga på mig. Wtf liksom?
Dagens komitragiska: Ylva och Maria som går vilse i Huskvarna. Vem blev förvånad? No one.
Dagens bortförklaringsräddning: Helt klart Micke och hans telefon (den här gången ringde den iallafall...)
Dagens "vi har hört den förut": "Ja, jag gillade ju att ligga i baksätet och låtsas vara katt när jag var liten"
Dagens färdmedel: Halv ett-tåget. Fan att man inte var där och fotade allvarligt talat.
Dagens skadade: Helt klart "såga av halva fingret"-Alicia, läskigt värre men Sandra fixar biffen!
Dagens mest surrealistiska: Father of a Son+två ukulelesar+ett helt gäng fulla människor med varierande sångkapacitet.


Efter en snabb låtsassömn på hotellet så drog vi ner på stationen för att vänta in vara respektive tåg/bussar, Mias tåg var det första att avgå, sedan drog Kajsa och Sofia i sin buss upp till Stockholm och jag och Ola fick bara se glada ut och vänta, vänta, vänta.
Det är konstigt att förbindelserna är fler mellan Jönköping-Stockholm än Jönköping-Göteborg, det är ju ändå mycket närmare melln Jkpg-Gbg :/


(Bilder kommer kanske. Sen. Kanske.)

You better beware, you better take care
You better watch out if you've got long black hair
He'll come from behind, you go out of your mind

Howlin' Pelle babblade på radion idag. Han var dagens sommarvärd. Mycket komiskt program han höll, dock han jag bara höra den första kvarten innan jag var tvungen att åka iväg och handla.
Så jag kommer väl lyssna på programmet här på internet senare ikväll.
Om man lyckas se igenom självgodhetsmuren så säger Pelle väldigt vettiga saker egentligen. Han driver med saker på ett helt annat sätt. Det är bara helt enkelt inte lika obvious som de flesta andra gör.

I övrigt så har jag varit nosalgisk och töntig idag. Dagen har helt tillägnats åt 70-talets fulglam.
Den där musiken som inte slog igenom och som du inte känner igen. Musiken kanske du känner igen, men det är för att glam helt enkelt är glam, men artisten eller texten har du aldrig hört talas om.
Sofie snackade ju i helgen om en massa fulmusik så därför blev jag helt sjukt sugen på att leta fram en massa gamla samlingsLPs med "skitmusik".
(För att inte misstas för att vara en idiot som inte kan någonting så vill jag påpeka att den ovanstående lyricsen inte har någonting med detta att göra.)

Att ta med barn på bio borde vara förbjudet. Iallafall på filmer där vuxna även vill se filmen.
Visst, ta med dem på Nalle Puh och sån skit men ta för guds skull inte med dem på filmer de inte förstår sig på.
"Mamma, varför säger han så?" "Mamma, jag förstår inte?" "Mamma, varför har den där gubben  kjol?" "Mamma varför är han arg på den andra gubben?" "Mamma, mamma, mamma!"
Ibland har jag lust att ställa mig upp och skrika åt dem att hålla tyst. Men som den fina mesiga svenskjävel jag är så håller jag tyst och ber i mitt inre att något hemskt kommer hända dem. Att de får epilepsianfall eller något sådant. (Tyck inte att jag är hemsk, ni tänker samma sak när ni är irriterade för ni är så himla jantelagssvenska det bara går.)


Jag var idag och såg på Simpsons The Movie.
Okey, det är en tecknad film. Så långt är jag med på barnbiten.
Men... den är på engelska? Den använder sig utav subtil referenshumor?
Endast ett par 3-4 gånger hörde jag hela publiken garva och det var då Homer eller Bart råkade ut för fysiska skador. De gånger jag inte fann någon komik alls. Att jag och tre till var de enda som fann parallellerna till Green Day, USAs so called regering och så vidare kändes lite tråkigt. Filmen har så mycket mer att ge än ett gäng simpla "haha, han ramlade"-skratt. Men sålänge jag är nöjd med filmen så kan de ju få betala pengar i onödan.
Men var ligger logiken i att betala 85kr för att en unge "ska ha sett" en film den inte fattar? Då kan ni väl lika gärna hyra den när den kommer ut på video istället så kan ni hemma i lugn och ro sitta och förklara varenda liten mening som sägs? Inte förstöra för alla andra biobesökare?
Jag vet att jag låter som en surkärring men är man på bio så ska man vara tyst.
Det är helt odiskutabelt, det ska vara tyst..

När jag åkte hem från stan så såg jag en bild framför mig och var bara tvungen att fota även om jag satt i bilen, lyckades rätt precis fotografera så att instrumentbrädan ej kom med. Dock vet jag inte om nån går på att blänket i vindrutan är små lätta Cirrusmoln.

För övrigt så har jag tittat på Morden i Midsomer alldeles nyss. Det handlade om rivalisering bland fotografer. The old fashioned ones som endast använder gamla hederliga analoga kameror och de som prisar digitalkameror och Photoshop.
Jag vet inte vart jag står. Jag gillar både och.
Dock var det rätt komiskt att se bilden över hur regissören tänkt sig.
De old fasioned ones hade beigea fotovästar med en miljon fack överallt och sprang runt och låtsades att det fortfarande var 1854 då deras hierarki och rädlsa för varandra spelade en mycket stor roll. Dessutom hade de den där klassiskt engelska looken.
De nya däremot, de var de "coola". Rebellerna. De sprang runt i svarta bombarjackor och hade stenansikten. De var mer råa, köksinstallatörer och byggjobbare. If you mess with me you're messing with my whole crew. De var dock mer öppna med hur de gick tillväga för att skapa sina bilder.

Jag fick många goda skratt må jag säga.

Drog till skolan idag eftersom de hade missat en hel del ang. de kurser jag skall läsa i år. Men såfort jag visade upp mitt väna nylle så fixade vi alltihopa. Inga problem, inga problem, jag får som jag vill.
Ibland är jag verkligen glad över att vara som jag är.
Har fått besked om privatletktionerna med Börje nu också, det är helt glasklart och fixat.
Nu är det bara en ny kamera som fattas mig.

På tal om kameror så får jag fota i Huskvarna. Fick ett sött mail imorse om att allt var lugna gatan och att jag fick trixa hur jag ville. Men jag skall av hänsyn inte använda blixt. Jag förstår mig fanimej inte på folk som använder blixt på konserter. Ackriditerade fotgrafer brukar ofta ha strikta regler de måste följa och jag står alltid upp för beslutet "Ingen blixt" (dock är systemkamera+blixt+konsert ingen bra kombo), jag menar, vakterna blir extremt stressade utav en massa blixtar som far omkring och artisterna blir både irriterade och bländade.
Därför förstår jag mig verkligen inte på fansen som står och fotar sina idoler med blixt, jaja, ni kanske vill ha ett fint minne men stäng för fan av blixten, hellre ett suddigt skitkort än ett klart och fint när artisten är förbannad. Fast det kanske man får leva med om man är artist, att folk skiter i ens känslor.

Calle Schulman lägger ner. Ingen mer Shulmaniablogg för oss subtil sarkasm-älskare.
Men att gå och tycka synd om sig själv för att folk varit elaka mot en är för fan dumt när man hojtat ut både det ena och det andra om folk. Förnedrat och berättat historier i hopp om att folk skall tycka mer illa om de man pratar om. Att idiotförklara folk hejvilt.
Vadfan, jag kanske håller med om vad han skriver ibland men gud, man får faktiskt räkna med reaktioner och idioter om man ger sig på den ädla konsten ironi och sarkasm.

Nånting skumt sker. Jag vet inte vad det är. Panik! Jag minns den där rysningen. Jag känner igen det där. 
Vadfan, hur? Det var så längesen. Älskade känsla. Hur?!
Den där känslan då du tittar på den där fina sången bara för att få minnas hur det var senast.
Det är längesen en sådan sak gav mig den där rysningen i kroppen. Det är alldeles för längesen. Vi får gå tillbaka till början av 2006 för att jag ens ska finna glädjen i mig.
Men nu kröp den in i mig, bosatte sig i mitt hjärta och skrek ut att nu är vi tillbaks på ruta 1 igen.
Hur länge kommer vi stanna där?

Nu såhär efter att Way Out West har lugnat ner sig och är avklarad så kan jag säga som såhär; Kommer det uppföras ett Way Out West nästa år så kan de glömma att jag kommer dit.
Jag har aldrig varit med om en sämre festival ärligt talat.

• Dåligt med info då de inte svarar på mail. De säger på hemsidan att en sak är tillåtet men när jag väl kommer dit så är det strängt förbjudet.
• Maten och drickat var helt galet dyrt, Vad sägs som 65kr för en hamburgare utan tillbehör? 25kr för en burk läsk? Men surast var nog nästan 79kr för en falafel i backstagetältet.
• Det fanns bara 15 fotovästar fast massor utav fotografer vilket innebar att fotograferna fick köa för att få en chans. (I feel sorry for you rockfoto)
• Det var lervälling överallt men det kan ju inte arrangörena stå för men det fanns däremot ingenstans att sitta eftersom gräset var borta. Inte en ena bänk nånstns. Förutom på andra sidan området där musiken inte ens var.
• Konserterna var extremt korta, vilket de flesta artisterna faktiskt surt påpekade på scen.
• En massa konstiga förbud överallt.
• Och ang. paraplyerna så förstår jag dem, det är skitjobbigt med folk som springer runt och nästan sticker ut ögonen på varandra, men varför i helvete var ponchosarna som de sålde så sjukt dyra?
• Och surast utav allt - Flaskorna.
  Du fick inte ta med dig in flaskor på området, det sades att detta berodde på säkerheten. Jamen, kan jag inte skruva av korken och slänga den då? Säger jag men icke, det går absolut INTE. Alla flaskor skall slängas innan ingång. (Sen tar de 25 spänn för en ny inne på området, utan kork såklart.)
  Röda Korsets Ungdomsförbud var snälla och delade ut vatten i flaskor men det var så få flaskor de hade att de mest fyllde på de flaskor folk köpt själva inne på området men jag fick tag på en sådan flaska från dem som tur var, men sedan blir jag hungrig. Jag som vägrar betala runt 100ingen för ett normalt mål mat går ut från området till ett litet fik vid Linnéplatsen och när jag sedan spatserar tillbaka får jag inte ta med mig flaska in. Flaskan som jag fick inne på området. Som dessutom har en speciell logga som inte går att få tag på i andra sammanhang.

Men till det sjuka - Jag stod längst fram på ett gäng konserter och under detta fick jag se hur vakternas vattenflaskor som de "vattnar" publiken med såg ut.
Ett gäng var vanliga Ramlösaflaskor utan kork.
Men många var med kork. VADFAN?!
De flesta var sportflaskor med stopp-pip.
SOM OM INTE JAG KAN TRYCKA NER DEN OCK KASTA PÅ SCENEN?!
Allt var lurendrejeri. "För säkerheten" In my ass. Girighet kallas det.
Här betalar jag 1200 spänn för att komma in och sen är allting helt jävla överdyrt.

Och det är det Way Out West föll på. Girigheten. Det där var inte en musikfest för folket, det var ett sätt att tjäna pengar på.

The Hives.
Jag upprepar;
The Hives.
Älskade band vad ni är bra! Den närvaron och energin som The Hives har, har jag ej sett på något annat band på många år.
Pelle skriker och har sig och publiken lyder hans minsta vink, inte ens fjortisarna vågar skrika när Pelle hyschar ner publiken. Eller när han prestenterar låter med ord som "Den här låten handlar om vilket jävla självgott svin jag är" eller "Det här är en låt från vårt nya album som kommer i höst "The Black AND White Album", texten handlar om saker som exploderar men musiken handlar egentligen om att supa och knulla". Pelles äldre bror Niklas (Nicholaus Arson) är inte sämre han, han säger emot Pelle och skriker åt publiken att skrika när Pelle hyschar och hans utspel med gitarren får vemsomhelst att bli förstummad.
Som Sofie till exempel.
Jag tar med en "old-glampop/rock-is-the-shit-och-det-som-är-bra-idag-är-mika-ungefär" (okey inte riktigt men ni vet, du vet) till en The Hives-spelning. The Hives, som hon sagt att hon egentligen inte gillar särskilt wohomycket. Vi står på andra raden och efter spelningen utbrister hon "men herregud, det där var sjukt bra!" och det går mycket snack om intensiteten i bandet, hur tajta de är och hur sjukt bra de verkligen är live.


Foto: Olle Kirchmeier www.rockfoto.com

I lördags gick det en dokumentär om psykopater på TV. Tydligen var jag inte ensam om min första tanke då TV:n säger;
"En stor andel psykopater blir kriminiella."
Jag&en vän i helt annan del av landet: "Andra blir Arkfans"

Idag kommer Sofie hit. Jag skall åka in och möta henne inne i stan vid tre, vilket innebär att jag planerar att åka in runt kvart över två nångång.
Detta innebär i sin tur att jag har ca två timmar kvar.
Två timmar.
Jag sitter nyduschad (var inte det typ två timmar sen jag duschade?) i morgonrock och en handduksturban på huvudet. Mitt i mitt rum som borde varit färdigstädat sisådär förra veckan.
Undrar om hon märker om jag knör in allt under sängen?

Vad pysslas det med i min lilla stuga idag då?
Inte vet jag, jag är inte där, jag är nämligen nere hos Emma och softar. Just nu är jag påväg ut för att ta en promenad runt stan fast jag vet inte om jag orkar. Dagen har varit extremt lat i övrigt, lagat lite mat, gått med Emma till bussen, tittat in på Grand Bazar, strövat runt i affärer och tittat lite på TV. Ingenting vettigt, men ack så skönt.

Hörde av mig till Way Out West också, de har ju förbud mot allt och gud vette min moster. Men vad jag fann så verkar de inte ha något förbud mot systemkameror så jag funderar lite smått på att ta med min.
Men det känns lite udda att om de nu nästan har förbud mot att andas, hur kan de då tillåta systemkameror? Well, well, vi lär väl märka och jag fick eller ej - antingen kommer det ett gäng sjukt bra bilder (teleobjektiv, jag är din slav) eller så dyker det upp en massa skit alt. ingenting från min kompaktkamera.
Fotografen ska ju kunna göra bra bilder även om tekniken är dålig men i detta fall är tekniken inte ens dålig, den är helt obefintlig.

My gosh.
Is it wrong that a girl at my age is drewling after a man that is in his mid 60's? Well, I don't give a damn, Mick Jagger IS and will forever be the hottest man alive.
I dunno why it is that way, I mean, you can really see how old he's become and so but there's just something 'bout him that makes me melt.
His fantastic voice and charisma more than all the new young singers got together.
But there's one thing I gotta say to all of you who were at Ullevi yesterday (I'll quote Iggy Pop) - "This is a rock concert, not a fucking nazi gathering!"
Ppl seemed to be there "just beacuse", not because they loved the music, not even the crowd down on the pitch were dancing and screaming! They just stood there. Like zombies. They waved a little bit when Mick came over to their side of the scene.
Me myself were dancing for exactly 120 minutes. 120 minutes of pure love.
When they started "Let's spend the night together" I was ecstatic. I dunno what to say. Love.
Pure love.
(And Keith, mayby it's time for you to look after an elderly home? Or mayby rehab...)

I shouted out,
"Who killed the Kennedys?"
When after all
It was you and me

Idag har jag inget mer att säga än; Screw you, jag ska se på The fucking Rolling Stones ikväll och det skall antagligen inte du.


You got me ticking, gonna blow my top...

I dagarna så var jag uppe i Sundsandvik och hälsade på mina sysslingar med familj, passade även på att ringa in Viktor och träffa ett antal andra vänner från den gamla kära Uddealla-eran.
Jag har länge gått och tänkt på hur jag saknat dem, men det har bara vart "ja, jag saknar dem men det gör inte så mycket, vi kommer väl träffas någon dag" men det är när man träffas igen som man inser hur man verkligen känner för folk.
En del inser man att man ha saknat utav hela sitt hjärta och att man aldrig vill lämna dem igen. Som Viktor. Visst jag har saknat människan rätt rejält men när vi finally träffades nu så insåg jag att han skapat ett tomrum i mig, min lilla underbara galning som jag älskar i vått och torrt.

Ahlgrens bilar forever?

Men del andra inser man att man vuxit ifrån och klarar sig rätt bra utan.
Man inser att det där man saknat inte finns där längre och att man faktiskt inte har ett jota gemensamt längre. Att det bara handar om artighet för gammal vänskaps skull och inte om den där varma kärleken man hade för varandra. Det känns tragiskt att lämna människor bakom sig. Människor som har betytt allt för dig. Människor som skapat dig till den du idag är. Man vill inte men man måste förstå att man måste släppa taget tillslut.