Jag har, i alla tider, försökt hålla upp en musikalisk fasad. En fasad där allt som är "rätt" inbefinner sig. Dock innebär detta inte att det är fejk och humbug, nej jag lyssnar på all den här musiken. Men.
Jag är stenhård i vad jag väljer att visa upp för andra.
Och vad jag väljer att gömma längst ner i underklädeslådan.
Däri ligger allt det där som jag, i min desperation efter att vara cool, väljer att förpassa till musikens bottenskrap (förutom Lars Winnerbäck, som är defintionen på "överskattad, dålig, jävla skitmusik").

You're in. You're out.
Passar du inte in i bilden så hejdå, jag skall aldrig tala om dig mer.
Som Patrik Isaksson. Hans musik är visserligen ett gränsfall men jag väljer att hålla tyst om att jag beter mig som en hormonell klimakteriekossa såfort jag hör "Ruta 1".
Medans jag gärna talar om Vive Le Fête's senaste skiva eller den där hemliga EP:n som hittats i Nico's hem.

När jag var liten var prodceduren omvänd. Allt det som var coolt och rätt - det var jag tvungen att kväva med min kudde. För vilken utav mina klasskamrater, på en vanlig jävla svensk mellanmjölkshögstadieskola skulle acceptera (eller erkänna) det faktum att Yvonne, The Ark och Broder Daniel var riktigt bra musik? Att det var band som skulle hålla i åratal till och bli långt bättre än, well let's say random Melodifestivalenartist...