Idag lämnade jag något bakom mig. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag insåg att en viss del av mig inte längre finns där.
Jag var nämligen på Liseberg idag.
Liseberg, en del utav Göteborg som finns i varje göteborgares hjärta.
Första och enda gången i år som jag besöker nöjesparken för åkandets skull, har ett Lisebergskort (gratis entré) för konserter och för att kunna gå in där och få inspiration, men inget åkande.
Vi gick in genom portarna, fick våra fula, bruna pappersband och det var dags att ha kul.
Vi går bort till Lisebergsbanan, åh du kära Lisebergsbana, du har vart med i alla tider, jag kan inte -inte ens om jag skulle försöka riktigt hårt- räkna hur många gånger jag suttit i denna bergochdalbana och skrattat mig lycklig.
Men redan när vi lämnat stationen, i den första uppförsbacken känner jag det. Eller rättare sagt - jag känner inte.
Ingenting är där. Jag åker med och sitter och småler mest för att se glad ut fast egentligen tänker jag på att jag skulle vilja åka hem och bada.
När jag kliver av tåget så är alla runt mig jätteglada. Min syster och våra släktingar är helt uppspelta. De vill åka en gång till. De springer ner för trappan och springer upp till ingången igen. Jag går och sätter mig på en bänk och önskar att jag vore nere i Malmö på Simpan med en stor kopp Chai-thé.