Jag är en sådan där människa som påverkas enormt utav konst jag gillar. Vissa målningar och texter har gjort mycket stora intryck på mig och jag älskar verkligen dem. Vackra och obeskrivliga och så magnifika.
Konst som fått mig att må bra helt enkelt.
Men jag har aldrig stött på något som påverkar mig åt andra hållet, något som får mig att vilja tyna bort.
Eller, jag vet inte hur jag skall förklara.
Jag har stött på konst som jag verkligen äcklas utav men då har jag avskytt den.
Men nu har jag stött på något som får mig att må totalt skit men ändå älskar jag konstverket mer än allt jag nånsin sett och hört förut.
Allt det som jag älskar och mår bra utav bleknar bort i jämförelse med denna bit historia.
Ju mer jag ser, desto mer vill jag ha den. Ju mer jag lyssnar, desto starkare blir banden som binder fast mig vid detta lilla konstverk. Det här konstverket är verkligen som en drog, förutom det lilla faktum att jag aldrig mår bra utav den. Bara älskar innerligt.
Det vackraste som finns.
Men det mördar mig långsamt.