Det är som om någon tryckt på min Off-knapp. Men nu är det snart vår på riktigt och då brukar mina hjärnceller börja arbeta igen, ni kanske tillochmed får se nån fin bild på mig! Ojoj.
Men nu skall jag äta min pizza och titta lite förskrämt bort mot kameraväskan i bokhyllan...
 

Vet ni vad jag är trött på?
Jo, fallet Madeleine.
Ni vet den där lilla flickan som försvann förra året på familjens semester.
Ja, vet ni inte det så har ni antagligen levt under en sten det gånga året.

Saken är den att jag är så himla trött på hennes fall, det är synd om föräldrarna, det är inte synd om föräldrarna, det är städerskan som smugglat ut henne i en väska, det är föräldrarna som drogat henne, det är föräldrarna som råkade ge ungen en överdos och blablabla.
What the fuck is so special about her?
Det finns tusentals försvunna barn i vår värld.
Frusna hjärtan som söker efter sin lilla flicka eller pojke.
Hjärtan som aldrig kommer läkas.
Varför då ignorera dessa människor genom att ta upp ett enskilt fall där egentligen ingenting går framåt mer än att föräldrarnas advokat och polischefen säger olika dumma saker i pressen?
Varför inte arbeta med själva frågan, informering och fakta? Varför inte?
Och varför inte bry sig om Madeleine, vem vet vad hon kan vara med om just nu? Om hon nu fortfarande lever?

Sen undrar jag verkligen vad det är för hemska och oansvariga föräldrar som åker till Portugal och låser in ungen på hotellrummet för att gå ut och käka middag?
Jag tänker en riktgt hemsk tanke som nog är rätt förbjuden att tänka. Men ni vet nog vad jag menar. Rätt åt er, ni ska fan inte ha barn.

Och så som de agerar så undrar man hur ledsna de verkligen är? Så mycket tid som de har till intervjuver och TV-framträdanden? Om mitt barn försvann så skulle jag inte sitta hos Oprah och tjafsa, seriöst.

Nu är jag i Göteborg igen efter ett gäng om och men. Dock gick det mesta rätt smärtfritt och nu är allting fint.
Jag är i ett tillstånd jag aldrig känt förut, jag är nämligen helt lycklig. Helt borta, som om någon blåst in stormen Tuvas alla moln i mitt huvud för att jag inte skall kunna se klart.
Bara för att så kommer jag skriva ner hela gårdagen i en kort summering här nedan. Jag är lite emot sånt där men det skiter jag i... ;)

Anyway, igår var en riktigt bra dag. Och med bra dag menar jag verkligen bra dag. Förutom en liten incident.
Det hela startade med att jag gick upp och käkade hel underbar frukost och gjorde mig någorlunda iordning, hade ju ingen direkt aning om hur jag skulle lägga upp dagen så det blev bara att köra på från start.
Jag drog ner till centralen för att kolla mina mail och då kom den stora paniken - Ida är nästan löjligt sjuk och kan inte följa med till Helsingborg! Stackars sötot har lyckats hosta sönder ett gäng muskelfästen och går på knarkmediciner för att överleva just nu. AJAJ.
What to do? Eftersom det redan från början var en rätt gudsförgäten helg så kändes det ju som att det faktiskt skulle bli solovisit för min del men söta Cassandra ville gärna följa med, tjoho!
Jag drog runt på stan för att pyssla med lite saker jag hade att göra och sen gick jag hem till henne för att käka middag (så sött) och göra oss iordning, vi upptäckte plötsligt att vi stått i 30 minuter för att lägga på ögonskuggor (and I say att jag inte är utseendefixerad?) men vi hade ju så roligt!

Sen tåget till Sveriges farligaste station (om man inte räknar sthlms) och försök att hitta till The Tivoli.
Mycket svårt må jag säga.
Nästan så svårt att en blind och döv man hade kunnat hitta dit på 3 minuter.
När vi kom dit så blev det trassel på tråden, jag och Christian har antagligen pratat förbi varandra, fast nej, det är hans fel, haha.
Och hur får jag tag i nåns nummer när man står mitt i en dörr och fryser arslet av sig? Jag ringde iaf Jepson och turligt nog svarade Cornelia på en gång så jag fixade Christians nummer och ringde den lilla muppen och then we understood each other.

Väl inne så förstod jag däremot ingenting, The Tivoli var ju nästan löjligt litet! Visst, det passade helt perfekt för en releasefest som nu men att stora band som Mando Diao, The Sounds och The Ark spelat på stället kändes nästintill bisarrt. 4½ meter scen->mixerbord, 3 meter mixerbord->vägg.
Mysigt iallafall.
Medelåldern låg nog på runt 50 ett tag i början, hihi, I felt like a little dumb kid.
Förbandet var ett sånt där band där man kände "hört förut, sett förut, kan konceptet".
Jättebra musik, visst var det det, men, man hörde helt andra låtar i deras låtar, om ni förstår vad jag menar?

Ganska snabbt så kom Violet upp på scen och började pilla och jag pekade ut Christian för Cassandra och hennes spontana reaktion var "Oj. Han var ju skitsnygg. Verkligen skiiiitsnygg."
Så där fick jag mig ett gott litet skratt.


Ludvig på kanten, en vinkandes Mattias, Ziegler posar, Christian  är koncentrerad och Andreas måste nog vara den roligaste scenpersonligheten jag sett på länge. (Bilden är tagen av Fredrik Kallstenius)

När de började spela så var det bara ren lycka som forsade runt i lokalen, publiken älskade dem, publiken älskade varandra och bandet avgudade publiken.
Jag, för min del, blev helt lycklig när jag såg en äldre dam i 60/70-årsåldern verkligen hänge sig åt musiken och dansa loss, shit, that's me om 50 år. 
Sångaren var verkligen en sådan där sångare som tar tag i publiken sådär riktigt jävla mycket, inte för att de andra var sämre de heller, det var fullt ös medvetslös från början till slut.
Om de bara vågar och vill så är de helt klart the next big thing här i Sverige, eller så drar de till Tyskland och behöver inte ens anstränga sig för att bli stora.


Ludvig. (Bilden är tagen av Fredrik Kallstenius)

Efter det skulle det bli dansdansdans till tonerna av Jepsons djande, fast vi gjorde mest annat, tills "I'm a Believer" av The Monkees gick igång, vi hörde låten från backstagebaren, där Jepson spelade, på långt håll och sprang som barn efter godis för att få dansa till denna så oseriösa, dåliga men ändå så fantastiska låt.



We loved, we danced, we shared the night together, now I'm home, trying to get the silly smile off my face.