Igår eftermiddag såg jag på filmen Control.
Jag vet inte riktigt hur jag skall göra vare sig filmen eller mina egna känslor rättvisa.
Men vi tar det från starten; Jag kom dit och det var lite lonely hearts club för alla var där en och en förutom 3-4 par. Och ja, jag gick faktiskt på bio ensam! Vem har sagt att man inte kan det?
Ett utav paren bestod utav två tjejer i 16-årsåldern och mina två tankar var "gått in geom fel dörr?" och "låter de ett enda ljud så slår jag ner dem".
Det härliga i denna tanke var att när Ian Curtis (Sam Riley) för första gången fick ett epilektiskt anfall så satt de för sjuttielfte gången och fnissade och diskuterade vilket fick en gammal gubbe att ställa sig upp och halvt skrika till dem "om ni inte håller käften så slår vi ner er".
Mitt hjärta flög i virvlar och jag blev alldeles lycklig, gubben var min hjälte och de höll tyst.

Filmen i sig var väldigt väntad, man visste ju vad som skulle ske och hur och när det skulle ske, men man satt ändå klistrad och blev helt förvånad av varje ny scen. Sam Riley gjorde ett helt galet bra jobb som Curtis och det faktum att skådespelarna spelar musiken på scen på riktigt gör det hela så mycket mer levande än om det skulle varit playback.

När man sen skall diskutera hur filmen var bildigt sett (vilket är ett måste eftersom det ändå är Anton Corbijn som skapat filmen) så är jag helt stum. Jag kan bara säga att vissa scener och bilder var nästan rent ut sagt upphetsande, de var så vackra och perfekta att jag ville gifta mig med dem. Perfektion i dess sanna bemärkelse.
Efter filmen ville jag bara gråta, jag hade insett att jag precis sett den absolut vackraste filmen i hela mitt liv, inte bara bilderna utan även självs storyn, känslorna och musiken.
Alla delar spelade tillsammans och kreerade något magnifikt.

Jag skall gå och se den på fredag igen, skall försöka att få med några människor som kan tänkas vara intresserade men jag gissar på att mina vänner här i Göteborg inte vet vilka Joy Division ens är så det känns som ett dött lopp.
Men för guds skull, se den. Se den många gånger, älska den och lev med den.