Jag är världens absolut största idiot ibland.
Den 6 Augusti fick jag ett myspace-mail.
Jag vann biljetter till Way Out West.
Det såg jag idag.
Och jag som betalade för att gå.
Damn you Myspace.
(Förhoppningsvis) Aldrig mer Way Out West-besökare
De skiter i sina besökare såfort de där 1300 kronorna är betalda.
Pressen och artisterna tas det däremot bra hand om. De har ju makt att såga festivalen så självklart lurar man i dem att de är uppstyrda och duktiga. Fördelar och bekvämligheter till de betydande.
Besökarna är bara ett onödigt ont.
Det dryga i det hela är att hur mycket jag än ogillar festivalen så bokar de jävligt bra band. Så man måste gå. Även om man verkligen inte vill stödja ett gäng vuxna(?) människor som inte verkar ha koll på någonting.
Förra året kunde man acceptera de fadäser som inträffade, det var ju första året.
Men i år så, inte bara var de gamla problemen kvar, utan de utökade även listan med en hel del grejjer som jag för mitt liv inte kan förstå att en tänkande människa skulle tycka är rätt.
Tacka vet jag Peace & Love.
Strike One
Detta bevisades i söndags.
Jag, Emma och Emerentia är påväg hem från Karlskoga och vi bestämmer oss för att äta.
Hungrig och trött som jag är så tänker jag inte alls på det faktum att jag inte kan äta på vissa ställen.
Vi ser ett Burger King och vi svänger av för att få i oss lite käk.
Först igår kom jag på att "fan, jag är ju allergisk mot BK".
Jo, precis så är det. Jag kan äta små hamburgare och cheeseburgare men såfort jag tar något större så får jag en allergisk reaktion 1-2 dagar efteråt.
Så nu ser jag ut som om jag blivit stucken av 25494 getingar.
Toppen.
Skönaste snubben som hängt på Rosenbad
No more thinking of that liksom.
Sen går jag in på Facebook och fjantar runt och då berättar Facebook att jag borde känna följande personer:
Nu till det jag ville få sagt!
Jag tittade på mutual friends. Tjuvkikade på Leifs relationsdetaljer med folk.
Vad sägs som "They hooked up and it was in kents turnebuss på turne 19" , "They lived in a tent on the shore of Volga, and we partied like it was back in 1999" och "They met randomly: at festivals, bars and Hotnights turnébuss".
Nu är jag helt säker på att Leif Pagrotsky är min favoritpolitiker.
Hemma
Bra musik men otrevliga arrangörer.
Turbonegro var jättebra. Det jag hann se utav The Soundtrack Of Our Lives var också jättebra.
Annars så skedde inget extraordinärt.
Jag missade Hästpojken.
Och så fick jag en låt dedikerad till mig utan att ens veta om det.
Hmm...
Jag, hårt arbetande muppunge, kommer tillbaka från en intervju med Hoffmaestro & Chraa och jag möts utav att hela gänget sitter och har introtävling.
Yes, hard working people we are... not.
Försenad
Just nu väntar jag på att intervjua ett band. Det har försenats, försenats och försenats. Men nu är det äntligen dags!
Tjosan i trosan.
Det var en hel del trevliga människor på "festen" igår kväll. Idag tvekar jag på att det kommer bli lika intressant.
Men du kan vara... i parken
Petter på bilen och Håkan på scen.
Sedan så har Rockfoto världens bästa och snyggaste skribenter. Och världens bästa och snyggaste fotografer.
Emerentia och jag har funnit oss tillrätta... i parken.
Foto 1 - Jag
Foto 2 - Petter Hellman
Scary skogsbor
Det är en mycket undrlig festival vars första namnförslag var "Pippa I Parken".
Där har ni nivån liksom.
Men trevligt är det. Fast jag är lite skärrad inför att se vår lägenhet senare inatt. Det är nämligen så att de finurliga människorna här på PIP, har inrett lägenheter efter tema. Och vi på Rockfoto vet ännu inte vad det är för bisarr fantasi vi skall leva i de kommande dagarna.
Måtte det inte bli Spöklägenheten. Eller Vilda Västernlägenheten. Och verkligen inte Datorlägenheten.
Ni kan följa mig, Rockfoto och festivalen här.
Nostalgi och nörderi
Men hallå!
Titta vad jag fann när jag nördsurfade!
Nu vet jag precis hur mitt kontor skall se ut. Precis.
Det finns även Donkey Kong och orginal-Super Mario Bros.
Herregud, jag tror jag är kär.
Secrets are made to be told
Jag är stenhård i vad jag väljer att visa upp för andra.
Och vad jag väljer att gömma längst ner i underklädeslådan.
Däri ligger allt det där som jag, i min desperation efter att vara cool, väljer att förpassa till musikens bottenskrap (förutom Lars Winnerbäck, som är defintionen på "överskattad, dålig, jävla skitmusik").
You're in. You're out.
Passar du inte in i bilden så hejdå, jag skall aldrig tala om dig mer.
Som Patrik Isaksson. Hans musik är visserligen ett gränsfall men jag väljer att hålla tyst om att jag beter mig som en hormonell klimakteriekossa såfort jag hör "Ruta 1".
Medans jag gärna talar om Vive Le Fête's senaste skiva eller den där hemliga EP:n som hittats i Nico's hem.
När jag var liten var prodceduren omvänd. Allt det som var coolt och rätt - det var jag tvungen att kväva med min kudde. För vilken utav mina klasskamrater, på en vanlig jävla svensk mellanmjölkshögstadieskola skulle acceptera (eller erkänna) det faktum att Yvonne, The Ark och Broder Daniel var riktigt bra musik? Att det var band som skulle hålla i åratal till och bli långt bättre än, well let's say random Melodifestivalenartist...
För att jag är trött
Jag och Emma har under kvällen kommit fram till följande;
(well, old news, but anyway)
- Skaffa inte pojkvän/flickvän.
Aldrig.
Never.
Bara glöm det, helt enkelt. - Skaffa inte känslor.
Det är inte bra för dig.
Inte bra för hälsan.
Murphy's Law gäller alltid inom känsloområden. - Se alltid till att den du råkar vara intresserad utav är psykiskt frisk.
Detta strider mot både lag ett och två, egentligen bara nummer ett.
Men om du nu, mot alla odds, faller för någon, se alltid till att personen ifråga inte lider utav några somhelst psykiska störningar - annars kan det leda till obehagligheter såsom att inte våga gå utanför sitt hus.
I cherish you my love
Om ni skulle råka befinna er i Stockholm ikväll så borde ni ta en sväng förbi Debaser Slussen och titta in The Guild som förärar Debaser med sin närvaro ikväll.
Och jag kan säga er att nya skivan kommer bli lika grym som förra.
Så gå dit, lyssna, njut.
För du är ful i lågklackat
För första gången på 4 år, så har jag gått ut på krogen i lågklackade skor.
Det var udda.
Jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Hur gör fula människor egentligen?
Hur överlever de denna tortyr?
Jag var tvungen att vara lite full för att överleva smärtan i mina
lilltår och smärtan för min skadade självkänsla. Det gick rätt bra.
Låtsas vi.
Pålästa människor med logiskt tänkande
Här fann jag mig två mycket komiska saker.
1. Carolina skriver här om att hon finner det bra att vi börjat använda bikinis mer och mer på stränderna då det lämnar mer åt fantasin. Dock är det väldigt intressant att hon tycker detta är en bra sak då det första man möter på hennes sida är en banner där hon flashar brösten för fullt.
2. Älskade idioter som kommenterar och säger saker de inte vet ett skit om. Laliii, kommentator nummer två, säger följande; "Det är snyggt med solbrändaq bröst men jag anser ändå att det inte är något som bör visas hur somhelst på stranden, det ökar inte bara risken för bröstcancer men även en obehag mot andra."
För det första - svenskalektion, någon?
För det andra - bröstcancer skapas alltså utav solen? Jag trodde det var malignt melanom som utvecklades genom solning. Medans risken för bröstcancer, enligt amerikanska och kanadensiska forskare, sänks med 35-50% om om man som vithyad kvinna solar barbröstad.
My feet has never touched the ground
Igår kväll mötte jag upp med mina fina vänner Emelie, Isabella, Amanda och Julia. Vi gick på Sticky Fingers och hade trevligt. Faktiskt. (Jag kommer fortsätta ha fördomar mot Sticky Fingers och dess klientel tills jag dör.) Som tur är så ha man så fina vänner att det inte spelar någon roll att resten är små lantisretards som aldrig vart på klubb innan.
I övrigt så har jag ägnat hela dagen åt att spy galla över hur tråkigt Göteborgs klubbliv är. Det där ickeexisterande klubblivet.
Sen så har jag lyssnat på demon utav Far Away From Man och vart lite löjlig.
Men man får vara det.
Ibland.
Någon gång.
Vart 4 år.
Eller fan.
Kanske inte alls.
Hur man inte skall vakna upp på morgonen
Ingenting viktigt, försöka somna om igen.
2 minuter senare får jag ett sms från Emma. "Ring mig såfort du kan."
Said and done, riiiiing riiiiing.
Det är tydligen trubbel. Runtringning och jag får ett nummer till en herre som just nu befinner sig i Norge.
Intervju om 30 minuter. Upp ur sängen och förbered.
Fast herrn satt på ett tåg så vi hörde ej varandra. Herrn vill att jag skall ringa om en timma då han är framme på hotellet.
Sure.
Men herrn har ingen koll på sitt schema. När jag ringer upp så säger hans vän att herrn står i duschen och skall upp på scen om en liten stund.
Vänta en timma till.
Hejsan, dags för intervju. Söt människa. Snäll.
Snäll inifrån och ut, utifrån och in.
Färdigt.
Och nu - frukost. Klockan 17.00.
Det är inte folk som hatar oss. Det är vi som hatar folk.
Här är man inne på Flashback och ser att folk snackar skit om Håkan Hellström men visst, han är med stor sannolikhet tjackad som fan i den här intervjun, men ändå.
Men till det jag skulle säga; Här sitter man och tittar på något och så slutar det med att man stortjuter bara för att man sett ett klipp där Håkan står på scen i sjömanskostym. Jävla nostalgiskit.
SEN.
Råkar jag göra Misstaget.
Jag trycker igång en intervju med Håkan och Henrik. Den intervjun.
Ni vet mycket väl vilken jag menar. Toppen -98.
Näsduksförsäljarna tjänar pengar just nu.
Jag skriver ingenting vettigt men jag ville bara visa att jag lever
Back from the skog.
Nu skall jag göra absolut ingenting de närmsta två veckorna. Förutom att se till att Davids bands bilder blir ivägskickade.
Och kanske gå till ett gym lite då och då. Känner att jag glömt av det nu det senaste 2 månaderna. Men jag har ju aldrig tid.
Imorgon skall vi fira Yvonne, hon fyller 50 år, tjoho!
Muppar och bad
Och jag, precis som på Hultan, är skitdålig på att fotografera när jag är ute och skriver så här kommer lite pics från igår när vi var nere och badade i poolen på vårt fina hotell.
Jesper, Magnus och Emerentia över konstsim.
Magnus var glad. Det var inte Jesper.
(Fotografierna har fina Olle Kirchmeier tagit.)