Och då är Sandra tillbaka igen. God morgon, god natt eller god eftermiddag har jag inte den blekaste om. Kom tillbaka från Jönköping runt 18-tiden tidigare idag och jag känner mig som en död fisk. Allvarligt talat.
Min kropp är mörbultad på grund utav flera orsaker. Kroppen lyder mig inte och jag vill egentligen bara sova.
Vad skall jag berätta om gårdagen då?
Det startade med en alldeles för varm bussresa till Jönköping och vidare till lilla Huskvarna där jag möter Kajsa, Jenny och Karin.
Dagen förflyter på rätt bra och fler och fler kända ansikten dyker upp.

Oscar var verkligen så sjukt duktig, hans röst är fantastisk, men jag måste än en gång säga att hans publik inte är där. Hans publik är antagligen inte särskilt aktiv utan vill hellre ha en skiva att gråta till stilla i sitt tonårsrum.
Jag uppskattade iallafall det väldigt mycket.
På tal om uppskattning så visste den inga gränser under vare sig Melody Clubs eller The Arks spelningar. Det var kärlek åt ett håll om och om igen.
Kärleken i allt.

Men under allt detta så dyker det upp det där som ingen gillar - fulla tonåringar som knör sig allt vad de kan. Detta skedde speciellt under Melody Club (de skrek frekvent efter Nicklas) då Sofia som står på min högra sida börjar bli alltmer hängig och orklös. En gång blev jag riktigt orolig då hennes blick inte var möjlig att ens få kontakt med. Det var då jag fick valet - valet mellan att antingen stå där längst fram och riskera att Sofia blir sämre, eller att med all min kraft se till att skydda henne.
Valet var helt självklart, tillvägagångssättet var dock svårare att komma på. Men jag får in en böjd arm imellan henne och de bakom (en aspackad kille som hänger och en brud som hoppar konstant), kör ut min rumpa, vinklar benen, tar tag i stängslet med vänstra armen och drar till.
Ett tag tror jag att det var okey för henne, hon fick tillbaka "det där speciella" och jag fick på något mystiskt sätt den fulla killen att luta sig åt det andra hållet, dock använde jag inga fula knep som många andra (jag måste få tacka alla er som tyckte att man borde ställa sig och skrapa på mina bara hälar för att jag skulle få ont och försvinna), inga nypningar, inga klackar i fötterna, inga stampningar, inga hårda armbågar, inga rivningar - ingenting.
Bara ren råstyrka och förbannelse över hur ociviliserade människor är. Kajsa vände sig om flera gånger och utbrast förvånat "Men herregud vad stark du är! Att du orkar!" Jafan, jag är inte så klen och liten som jag ser ut!

Sedan efteråt blev det dags att hämta väskorna som Jon kastat in i deras rum åt oss men vår plan att dra hem och sova krockade lite lätt med alla andras planer så vi blev fast därinne.
Och David! Herregud, vilken chock jag fick! Jag går förbi ett gäng och någon jag inte känner hälsar på mig, jag vänder mig om, ser att det är David och jag tjöt verkligen till och hoppade upp och kramade honom allt vad jag kunde. Sylle fick chock no.1 där.
Sedan hittade vi en rolig sak i kylen som bara försvann :O Vi skyller helt på bananorginalet. Helt och hållet. (Eller hur? Haha!)
Världens bästa Mia lät mig sova i hennes hotellrum så jag kommer älska dig forever nu! Lite skämmigt att vi blev så sjukt sena och faktiskt drog sist med musiken (Jag är ser sjukt cool ut med en fetingstor bergsprängare på axeln.) och en snäll människa. Alla är så snälla att jag inte vet vad jag ska göra, jag blir bara så glad av all kärlek. Det är bara ren och skär glädjeenergi som sprutas runt en hela tiden. Men jag är så dålig på att visa uppskattning :(

Dagens skämmigaste: Jag får utnämna mig själv då jag hoppade ner i en buske och gömde mig då hela "Jag älskar Ola Salo"-crewet fick panik när de såg oss. De är så jävla klängiga på mig. Wtf liksom?
Dagens komitragiska: Ylva och Maria som går vilse i Huskvarna. Vem blev förvånad? No one.
Dagens bortförklaringsräddning: Helt klart Micke och hans telefon (den här gången ringde den iallafall...)
Dagens "vi har hört den förut": "Ja, jag gillade ju att ligga i baksätet och låtsas vara katt när jag var liten"
Dagens färdmedel: Halv ett-tåget. Fan att man inte var där och fotade allvarligt talat.
Dagens skadade: Helt klart "såga av halva fingret"-Alicia, läskigt värre men Sandra fixar biffen!
Dagens mest surrealistiska: Father of a Son+två ukulelesar+ett helt gäng fulla människor med varierande sångkapacitet.


Efter en snabb låtsassömn på hotellet så drog vi ner på stationen för att vänta in vara respektive tåg/bussar, Mias tåg var det första att avgå, sedan drog Kajsa och Sofia i sin buss upp till Stockholm och jag och Ola fick bara se glada ut och vänta, vänta, vänta.
Det är konstigt att förbindelserna är fler mellan Jönköping-Stockholm än Jönköping-Göteborg, det är ju ändå mycket närmare melln Jkpg-Gbg :/


(Bilder kommer kanske. Sen. Kanske.)