Jag har alltid velat skriva sådär gulligt.
Sådär drömmande och romantiskt.

Som när Kajsa skriver "men sen vet jag inte. börjar känna mig instängd.
behöver ett nytt tält att gömma mig i."

eller när Emerenzia skriver "Det är mitt i natten, eller egentligen är det morgon. Solen lyser redan lite och Borlänge känns väldigt gemytligt. Våra barn kan få bli stora här. De kan peka på bakgården och viska- här träffades mamma och pappa."

Jag kan bara inte.
Jag är för realistisk.
För verklighetsbunden.
Och alldeles för avskärmad från mina drömmar.