Idag började jag fundera en hel del över min mammas lustiga natur.
Vi diskuterade Kents nya skiva eftersom GP gjort en rätt rejäl artikel om nya skivan och även en liten sammanfattning om varje föregående skiva.
Min moder frågade huruvida jag ställde mig till Kent och om jag hade några favoritlåtar med dem.
Jag drog historien om hur jag avskytt Kent såsom katter avskyr vatten och hur jag tillslut fann att Kent måste vara något slags under. Uppvaknandet kom i och med låten FF. Jag hade aldrig förr hört något så magiskt och svindlande förut. Visst fanns det musik som tagit mig till drömmarnas land förut men nu var det som att jag upplöstes i atomer, inte för att just denna låten är bättre än nån annan av mina favoriter men det är något drömskt i låten som trollbinder på ett helt galet sätt. Och det var på svenska. Det var för i helvete bra musik på svenska! (som inte stavades Nationalteatern.)
Jag deklarerade högt och tydligt för min moder att Vapen & Ammunition helt enkelt är deras bästa skiva. No matter what the others say.
Så vi besämde oss för att köpa V&A, Hagnesta Hill och såklart nya skivan Tillbaka Till Samtiden.

Även om hon visade mycket intresse så tog jag väl henne inte riktigt på allvar om jag skall vara ärlig.
En discoboll vars husgudar är Bowie, Bay City Rollers och The Sparks kan väl ändå inte gå och börja gilla Kent? Svenskarnas svar på Placebo?
Nej, en omöjlighet.
Eller inte, jag skickade över ett par filer till henne och redan efter en halvtimma kom hon och sa att hon var helt fast i Jocke Bergs sång och blablabla. Hon fann Sundance Kid vara "den bästa låten av de hon hört, visst Pärlor är bra också men den är så uttjatad."
Förstå min förvåning.
Men okey, det här är någon som tycker att Mando Diao, The Hives och The Ark är helt fenomenala band från idag, så helt förvånansvärt är det ej.
Och jag var ju faktiskt den där discotönten (med stora potioner rock dock) innan jag insåg att pop från Kent och herr Hellström faktiskt är riktigt bra musik.