• Igår så var jag nog inte ensam om att undra hurfan fröken Citron, Äpple och Persika gick vidare till Andra Chansen. Dock möter de Ola Svensson så de är ju körda redan innan de går upp på scen.
  
  
• Isaksson hade gjort en låt som låter Isaksson. På det sätt som Isaksson alltid gör och låter.
  Skillnaden på den där låten och t.ex. Tillbaks På Ruta Ett är väl kanske titeln.
  Nej, men ni förstår vad jag menar.
  Jag säger inte att Patrik Isaksson är dålig, nej inte alls. Jag gillar honom skarpt, men, han är blek. Alldeles för blek för detta sammanhang. Någon som såg förprogrammet på Telias kanal? Klippen från Isakssons spelning?
  Där var det magiskt. Där var det så som han skall ha det. Där han skall vara.
  Och det är långt bortom schlagern.
  
  
• Frida lät som en dagisverision utav Markoolio. (Med det menar jag Markoolio minus de uppenbart sexuella antydningarna.)
  Något man spelar på beachpartyt efter 7 öl och några omgångar volleyboll.
  
  
• Mickey Huskic missade jag helt, han var så tråkig att jag fann min vita stukkaturvägg mer intressant.
  
  
• Ainbusk då? Jo, de var ju roligare än Mickey iallafall men deras "vart jag går, där jag står, alla år"-tjafs kändes som ett enda stort nödrim som någon kommit på i sista sekunden på julafton.
  Besviken. Ja.
  Förvånad? Nej.
  Magplask.
  
  
• BWO behöver man inte säga något om. De var sjukt bra och hade en riktigt bra show.
  Fast BWO är så fult, kom igen, börjar säga Bodies Without Organs igen istället!
  
  
• Thérèse Anderssons keltiska powerballad/opera gick hem i min stuga och tydligen i flers. Dock lite för få för efter genomspelningarna av låtarna var jag klar över att Thérèse skulle med BWO till Globen.
  Nu blir det svårare dock, om hon vinner över Suzzie Tapper (vilket hon gör) så kommer hon sedan möta Andreas & Carola (vilka jag förutsätter går vidare från första utslagningen) och då var hon ju körd.
  Rätt tråkigt för Thérèses låt skulle nog klara sig riktigt bra i Serbien i vår.
  
  
• Eskobar då? Vad hände? What?
  
  

Jag måste säga att helgens Melodifestival var mycket intressant att se på.

Innan något annat blir sagt vill jag säga att Andra Generationens låt "Kebabpizza Slibovitcha" var en sån där låt som låtväljarna hoppades skulle gå hela varvet runt från att vara så urkass som den är till att bli rolig.
Precis som Christer Sjögren.
Jag fann texten rolig men som musik så är den diskad innan vi ens satt igång spelaren.

Ola, hans låt var bra men den kändes styckad och vimsig. Som om den inte riktigt var hundra på vad som hände.

Mikafansens stylist måste vara trög för hon/han fick dem att se ut som om de var gubbar på 60 som vill göra något "ungdomligt" och "coolt". Magplask där ja.
Mycket bra låt men jag var tvungen att hålla för ögonen då både kläderna och "koreografin" skrämde mig. Nono, inte ett vinnande koncept.

Sanna Nielsen då? Ja, vi har hört den där låten förut. Många gånger. Tusentals gånger.
Vi behöver inte höra den igen.

Andreas och Carola?
Vad hände? Vad gick fel? Blablabla?
Saken är den att eftersom folket förväntade sig något riktigt, riktigt bra från dem så blev det ett illa magplask när låten var av samma kvalité som kebabpizzan.
Det förvånade nog väldigt många, inte minst musiksverige, det var ju ändå de två och Kvint som skapat den, det kändes ju som att det skulle kunna komma något riktigt, riktigt bra.
Men, den kom aldrig igång och kändes mer som någon slags pausunderhållning av någon avdankad artist vi inte sett på 20 år.
Dessutom, i lördags, så sjöng inte Andreas och Carola ihop, deras röster sammansmälte inte alls så som de gör i deras låt "Lucky Star".
Folk, och jag själv, blev helt enkelt besvikna på att låten var så medioker.

Sen undrar jag vadfan som hände där nånstans i mitten, Svenska folket stod still och alla blev lika förvånade och äcklade? I think so.

Någon mer än jag som såg Melodifestivalen i lördags?
(Vill bara påpeka att det är skönt att hela svenska folket gått och blivit ironiska. Jga kan ju inte själv förneka att jag tyckte att Christer Sjögrens nummer gick hela töntvarvet runt till att bli roligt. Nog om detta.)

Någon mer än jag som såg Björn Gustavssons framträdande i Melodifestivalen i lördags?
Jag gissar på att ni såg det.
3½ miljoner svenska bänkade ju sig framför TV:en och slog på skitprogrammet.
År efter år.
Som en vän till mig sa: "Det är så äckligt och hemskt, ingen bra musik alls. Men det är som en bilolycka, man måste helt enkelt titta. Ju äckligare desto bättre."

Fan, jag kommer av mig hela tiden!

Björn Gustavsson alltså. The younger.
När han entrade scenen i sin coola mantel som om att vi skulle på en kultträff men drog av sig den och i sin åtsmitande kostym började dansa och mima till "What is Love" av Haddaway så var det två saker som dök upp i min skalle.

Den första, Björns politiska aktion då sångtexten gick "What is right? What is wrong?"
Under sats nummer ett såg det ut som en kille på 16 bast som försökte sätta på sin flickvän fastän hon inte riktigt fattade vad som hände.
Sats nummer två fick ett arsle i luften som vinkade fram och tillbaka.
Hur man väljer att tolka Björns agerande är högst personligt, jag för min del, med tråkig disskussionsdödande insiderknowledge med all säkerhet vet att det var ironi och driveri med samhället.
Annars kan man ju ta det helt annorlunda om man vill. Det som är så mycket intressantare att tolka saker som.
Åke Green kanske hänger på den teorin?

Det andra Björn gjorde.
Jag kan nog garantera att sisådär 99% av tittarna, någon gång under Björns dans, tänkte tanken "Vad gay han är."
In matter of fact så tog han mestadels samma danssteg som sina kvinnliga bakgrundsdansare.
Vem noterade att de såg gay ut?
En millimillimilllimillimilliprocent?
Eller ingen alls.

6ans hallå för några minuter sen:
Och nu kommer en film till! Ännu en film om pengar, vad är det här?
Sci-Fifredag, actionlördag och kapitalistsöndag eller?

Det är väldigt intressant när Maria, i ett försvarsinlägg på Maleandros blogg skriver "Jag vet att jag kanske har haft en för bra uppväxt, det är nog därför jag aldrig kommer kunna acceptera saker som prostitution. Kan bara inte acceptera det! Helst skulle jag vilja att alla kvinnor slapp hålla på med sånt!" eftersom hon iochmed det förnedrar hela kvinnosläktet, vem har sagt att de prostituerade har tvingats till det? Ingen.
Det var längesen folk tvingades till prostitution, idag är det ett val som de här kvinnorna har gjort.
Dessutom, har hon haft en så bra barndom att hon inte kan acceptera andra människors liv och vilja?
Ett så bra liv att inskränkthet är ledordet? Att det jag gör är viktigast och bäst? Tjenis. :/

Och enligt Maria så är sexköpare snuskgubbar. Ni vet, sådana där sliskiga som ingen känner men som alla vet finns.
Men om Maria levde i den riktiga världen och inte sin egna fantasimodebloggsvärld så skulle hon veta att de som köper sex är vemsomhelst. Män med vanliga jobb, fru och barn.
Kanske din chef, kanske din granne, ja kanske din pappa också.
Att det ens finns såhär världsfrånvända människor är för mig ett mysterium.
(Dock var ju inte bruden på Spy Bar som på fullt allvar försvarade sin killkompis när han kastade ett tuggummi på Hanna Fridén och vägrade be om ursäkt, särskilt mycket bättre. "Killar är sådana. Killar är svin. Det är deras natur och det måste vi acceptera.")


(Lite kort rolig bakgrundsfakta om Mari Vuitton som man kan hitta efter att läst de senaste inläggen:
Hon vägrar åka kommunalt.
Vuitton. What's more to say?
Hon skall flytta till LA.
Hon förstår inte varför vi har skatter.
Hon är en dryg en som dissar allt som inte är som henne med argumentet "alla kan ju inte haft en så bra uppväxt/ha ett så bra liv som mig".)

Det är som om någon tryckt på min Off-knapp. Men nu är det snart vår på riktigt och då brukar mina hjärnceller börja arbeta igen, ni kanske tillochmed får se nån fin bild på mig! Ojoj.
Men nu skall jag äta min pizza och titta lite förskrämt bort mot kameraväskan i bokhyllan...
 

Vet ni vad jag är trött på?
Jo, fallet Madeleine.
Ni vet den där lilla flickan som försvann förra året på familjens semester.
Ja, vet ni inte det så har ni antagligen levt under en sten det gånga året.

Saken är den att jag är så himla trött på hennes fall, det är synd om föräldrarna, det är inte synd om föräldrarna, det är städerskan som smugglat ut henne i en väska, det är föräldrarna som drogat henne, det är föräldrarna som råkade ge ungen en överdos och blablabla.
What the fuck is so special about her?
Det finns tusentals försvunna barn i vår värld.
Frusna hjärtan som söker efter sin lilla flicka eller pojke.
Hjärtan som aldrig kommer läkas.
Varför då ignorera dessa människor genom att ta upp ett enskilt fall där egentligen ingenting går framåt mer än att föräldrarnas advokat och polischefen säger olika dumma saker i pressen?
Varför inte arbeta med själva frågan, informering och fakta? Varför inte?
Och varför inte bry sig om Madeleine, vem vet vad hon kan vara med om just nu? Om hon nu fortfarande lever?

Sen undrar jag verkligen vad det är för hemska och oansvariga föräldrar som åker till Portugal och låser in ungen på hotellrummet för att gå ut och käka middag?
Jag tänker en riktgt hemsk tanke som nog är rätt förbjuden att tänka. Men ni vet nog vad jag menar. Rätt åt er, ni ska fan inte ha barn.

Och så som de agerar så undrar man hur ledsna de verkligen är? Så mycket tid som de har till intervjuver och TV-framträdanden? Om mitt barn försvann så skulle jag inte sitta hos Oprah och tjafsa, seriöst.

Nu är jag i Göteborg igen efter ett gäng om och men. Dock gick det mesta rätt smärtfritt och nu är allting fint.
Jag är i ett tillstånd jag aldrig känt förut, jag är nämligen helt lycklig. Helt borta, som om någon blåst in stormen Tuvas alla moln i mitt huvud för att jag inte skall kunna se klart.
Bara för att så kommer jag skriva ner hela gårdagen i en kort summering här nedan. Jag är lite emot sånt där men det skiter jag i... ;)

Anyway, igår var en riktigt bra dag. Och med bra dag menar jag verkligen bra dag. Förutom en liten incident.
Det hela startade med att jag gick upp och käkade hel underbar frukost och gjorde mig någorlunda iordning, hade ju ingen direkt aning om hur jag skulle lägga upp dagen så det blev bara att köra på från start.
Jag drog ner till centralen för att kolla mina mail och då kom den stora paniken - Ida är nästan löjligt sjuk och kan inte följa med till Helsingborg! Stackars sötot har lyckats hosta sönder ett gäng muskelfästen och går på knarkmediciner för att överleva just nu. AJAJ.
What to do? Eftersom det redan från början var en rätt gudsförgäten helg så kändes det ju som att det faktiskt skulle bli solovisit för min del men söta Cassandra ville gärna följa med, tjoho!
Jag drog runt på stan för att pyssla med lite saker jag hade att göra och sen gick jag hem till henne för att käka middag (så sött) och göra oss iordning, vi upptäckte plötsligt att vi stått i 30 minuter för att lägga på ögonskuggor (and I say att jag inte är utseendefixerad?) men vi hade ju så roligt!

Sen tåget till Sveriges farligaste station (om man inte räknar sthlms) och försök att hitta till The Tivoli.
Mycket svårt må jag säga.
Nästan så svårt att en blind och döv man hade kunnat hitta dit på 3 minuter.
När vi kom dit så blev det trassel på tråden, jag och Christian har antagligen pratat förbi varandra, fast nej, det är hans fel, haha.
Och hur får jag tag i nåns nummer när man står mitt i en dörr och fryser arslet av sig? Jag ringde iaf Jepson och turligt nog svarade Cornelia på en gång så jag fixade Christians nummer och ringde den lilla muppen och then we understood each other.

Väl inne så förstod jag däremot ingenting, The Tivoli var ju nästan löjligt litet! Visst, det passade helt perfekt för en releasefest som nu men att stora band som Mando Diao, The Sounds och The Ark spelat på stället kändes nästintill bisarrt. 4½ meter scen->mixerbord, 3 meter mixerbord->vägg.
Mysigt iallafall.
Medelåldern låg nog på runt 50 ett tag i början, hihi, I felt like a little dumb kid.
Förbandet var ett sånt där band där man kände "hört förut, sett förut, kan konceptet".
Jättebra musik, visst var det det, men, man hörde helt andra låtar i deras låtar, om ni förstår vad jag menar?

Ganska snabbt så kom Violet upp på scen och började pilla och jag pekade ut Christian för Cassandra och hennes spontana reaktion var "Oj. Han var ju skitsnygg. Verkligen skiiiitsnygg."
Så där fick jag mig ett gott litet skratt.


Ludvig på kanten, en vinkandes Mattias, Ziegler posar, Christian  är koncentrerad och Andreas måste nog vara den roligaste scenpersonligheten jag sett på länge. (Bilden är tagen av Fredrik Kallstenius)

När de började spela så var det bara ren lycka som forsade runt i lokalen, publiken älskade dem, publiken älskade varandra och bandet avgudade publiken.
Jag, för min del, blev helt lycklig när jag såg en äldre dam i 60/70-årsåldern verkligen hänge sig åt musiken och dansa loss, shit, that's me om 50 år. 
Sångaren var verkligen en sådan där sångare som tar tag i publiken sådär riktigt jävla mycket, inte för att de andra var sämre de heller, det var fullt ös medvetslös från början till slut.
Om de bara vågar och vill så är de helt klart the next big thing här i Sverige, eller så drar de till Tyskland och behöver inte ens anstränga sig för att bli stora.


Ludvig. (Bilden är tagen av Fredrik Kallstenius)

Efter det skulle det bli dansdansdans till tonerna av Jepsons djande, fast vi gjorde mest annat, tills "I'm a Believer" av The Monkees gick igång, vi hörde låten från backstagebaren, där Jepson spelade, på långt håll och sprang som barn efter godis för att få dansa till denna så oseriösa, dåliga men ändå så fantastiska låt.



We loved, we danced, we shared the night together, now I'm home, trying to get the silly smile off my face.