När jag var en liten flicka, närmare bestämt år 2003, då gjorde jag en upptäckt som fick mig att revidera allt vad musik heter. Eller snarare, jag insåg att Sverige var lika roliga som ett gäng rödhakar bland flamingosarna.
Jag blev besatt utav engelsk musik, den där genren ni vet, den som vi brukar kalla för britpop.
Min tröst var att The Ark kunde iallafall låtsas vara flamingosar. (Dessa var dock inte rödhakar utan påfåglar. Men fortfarande, det var flamingosarna jag ville ha.)

Så hittade jag plötsligt ett band, ett band som jag egentligen borde ha ramlat ur mitt millimetersåll.
Det var inte britpop alls, det var en gäng långhåriga popsnubbar från Los Angeles!
Renodlad lalalapop men oh so loveable.

Då kunde jag inte finna en enda människa i den här regionen utav Sverige som gillade dem, fann dock tillslut en flicka i Stockholm som hyste samma kärlek för dessa pojkar.
Import utav skiva och skyhög frakt, men det var de värda, bara jag fick en skiva att nöta ut.



Idag, då är det snarare konstigt om ni inte hört dem. Vem har inte hört "When Did Your Heart Go Missing"  liksom? (Människor som bor under stenar räknas icke.) Rooney dyker upp på Hultan och det hoppas jag att ni gör med.
Annars kanske jag mördar er i sömnen. Vem vet.