I never liked the sense of falling

Alla som inte känner mig väl kan ju dissa det här inlägget för det är ändå inte intressant.
Jag måste bara skriva av mig.
Jag hoppas att ni ursäktar och återkommer när jag skriver något roligare och framförallt - något läsvärt.

Men iallafall.
Jag är en väldigt tålmodig människa, jag ser till det goda i människor.
Och framförallt - jag accepterar folks känslor och kan sätta mig in i deras situationer för att förstå dem bättre.
Detta är vad jag gör. Det gör att jag lättare kan förstå saker när det inte går min väg.
Det handlar inte om att jag blir utnyttjad eller "tar skit". Det handlar om att jag bryr mig om personen ifråga och förstår den. Att jag sätter dens välbefinnande i klass med mitt egna. Det handlar inte om förtryck av mitt jag utan det handlar om likvärdighet, att bry sig, att ta hand om.
Måhända att jag kanske inte alltid är jätteglad över känslorna eller handlingarna, men det behöver jag ju inte säga till personen, då den behöver få vara ifred. Då den kanske inte behöver mina cyniska och själviska påståenden?

Men det finns två saker jag inte tolererar. Det finns under inga omständigheter en acceptans i min hjärna för dessa företeelser;
När folk sätter sig över mig och tror att jag är svag.
När folk ljuger.
Nummer 1 gör mig rosenrasande, nummer 2 får mig att vilja ta livet av dem.

Och nu kan jag bara säga; Tack. Tack så jävla mycket.
De enda saker som sårar mig, de sårar mig djupt.
Fast det som sårar mig mest är från vilket håll det kom ifrån. Att bli huggen i ryggen av någon som är så nära är lika illa som att ta livet av en. Just nu vet jag inte vad jag ska göra.
Jag känner mig bara så hopplös och förbannad.
Det finns inga ord kvar för tillfället så - Tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0