Jag hade nästan helt glömt av mina forna älskningar fram tills att jag fann den där LPn som spelats om och om igen i mina gamla hörlurar som mamma köpte på tidigt 70-tal (yes, de lever ännu, min mor var stenhård på all behandling av sina musikgrejjer, det finns inte en enda repa på en enda av hennes hundratals vinylare). 

En sak jag saknar lite idag är att vi inte lyssnar på musik längre.
Musiken finns där, den lever med oss, men vi ägnar den inte hela vårt förstånd en enda gång. Varför är det så? Jag kan sitta i timtal och bara lyssna på musik, ta in känslorna, ta in orden och vara ett med musiken. Varför har vi kommit att bli så rastlösa att vi inte kan ägna oss åt en syssla längre bara för att man är åskådare?

Anyway, back to subject - Gissa vilket band jag snackar om? Ni kommer nog undra a lot vad som försigår i min hjärna men it's Spandau Ballet såklart!