Jag är en dålig människa.
Jag ser ner på människor så extremt lätt. Men varför skulle jag inte? Deras existens och deras värld är för mig helt oigenkännlig, den är så liten och så mycket smalare än min.
Så mycket mindre själ och så mycket mindre tankar.
Hur kan jag inte se ner på dem?
Jag säger inte att de är dåliga människor, jag säger inte att de är mindre värda och att jag är bättre än dem - men jag säger att jag skulle aldrig för mitt liv vilja umgås med dem.
De kan hålla på med sitt så sköter jag mitt.
Det slutar ändå med att sådana som jag bestämmer över dem.
Lite drastiskt att säga så men det brukar ju vara så, en människa som inte ser helheten brukar inte kunna vara en särskilt bra ledare eller chefer. Man måste se till hela världen, inte bara till sig själv.

Iallafall, jag har frånochmed nu kommit fram till att jag aldrig mer skall umgås med människor i min egen ålder. Visst för att jag känner ett gäng trevliga typer -I love you- men resten? Herregud. Får jag strypa er? Helst långsamt och i omgångar, tills du tillslut inte har kraften att kämpa emot då jag tar det där sista dödande taget.
Jag vill inte diskutera era patetiska samtalsämnen, jag förstår inte hur ert liv kan kretsa runt sådana här saker.
Jag vill inte ha med er att göra, varken nu eller sen.