Jag är helt tom i huvudet. Helt tom.
Det finns inget jag vill säga, inget jag vill förmedla till er.
Jag vill bara äta en stor kaka och titta på något menlöst TV-program.
Jag gillar inte att känna såhär. Att vara såhär banal och ointresserad.
Inget fastnar, jag bara betraktar och ignorerar vad jag ser.
Det enda som berört mig under hela dagen -verkligen allt inräknat- är när jag lyssnade på Scandinavia och bröt ihop. Mitt stirrande in i väggen förvandlades till apatisk orörlighet.
Jag vet inte vad det var som bröt ignom. Vad det var som tog sig in i min hjärna och sa stopp.
Var det den krassa sanningen om en epok som dött? En epok som varit så viktigt i ett människoliv.
Det bara slutade. Inget mer. Nada.
Men jag skulle inte för allt i världen vilja ha den delen tillbaka till mitt liv. Aldrig. Jag trivs bra där jag är.
In fact så trivs jag mycket bra, jag kan nästan säga att jag älskar mitt liv som det är nu.
Ja, jag gör nog faktiskt det. Mitt liv är helt underbart egentligen. Det finns en del saker som handlar om Göteborg som jag skulle vilja klara upp men annars, i relationsväg och boendeväg så är mitt liv perfekt. Helt perfekt.
Men ändå, de var så livsavgörande de där åren att det alltid kommer sticka till i hjärtat när jag är så nära att jag kan ta på känslorna, ta på de där dödande känslorna.