Jag kan inte sluta tänka på det faktum med lån, stöld och inspiration.
Har du lyssnat på ett band som The Ark väldigt länge så vet du vad de tar ifrån, vad de härmar och vad de stjäl från. Detta går att diskutera i all oändlighet. vad är egentligen okey? Vad är att gå för långt?
Många hånar människorna bakom konstverken för hur de inte skapar något eget, en del andra skrattar bara åt det hela men många ignorerar det bara för att de inte vill att man skall kunna håna dem, man låtsas att det helt enkelt inte alls är så att You who stole my solitude har enorma likheter med Thunderstruck.
Eller att Stay Real/Look Sweet har snott sitt gitarr-riff rakt av från 10ccs Art for Art's Sake.
Man blundar helt enkelt.
Men varför blunda? Varför ignorera konstens dimensioner bara för att den har likheter med andra saker? Varför begränsa sina tankar så enormt?

Det är sökandet efter det unika som hämmar människor, det är när vi måste ha något eget, måste ha något speciellt som allt dör. Sålänge skaparna är ärliga mot sig själva och sann i förhållandet mellan sig själv och konsten så är det unikt.
Det finns ingen som har skapat någonting. Det fanns redan där från början, i förhållandet mellan tonerna och öronen. Allting finns redan, det är bara det att det är få människor som klarar av att ta fram de där melodierna.
Det unika ligger i hur du presenterar det du visar upp, vilka intentioner du har med konstverket och hur du själv ser på det. Det är när du själv anser dig funnit ett förhållande som fungerar som du har funnit det unika.