Vad är mitt problem? Varför hittar jag ingen att bli kär i? Eller ens intresserad av?
Varför finner jag snarare en avsky än en känsla av lycka när jag hittar folk? Vänner hittar jag i hundratal och de kan jag gilla men att finna någon att älska är som att hitta en nål i en höstack.
Jag är på fulla seriösa nog för kräsen för mitt eget bästa, men att vara så kräsen att jag inte ens orkar titta åt folk eftersom jag ändå tror att det inte finns någon vettig är väl en aning för mycket.
Det är alltid nått som stör mig. Alltid.
Detta resulterar ofta i att jag skiter i allt jag tycker och tänker och tar något så långt från vad jag vill ha som det bara går. För att det inte ska göra lika ont.
Trevlig, intelligent, snygg och svarthårig indiekille verkar inte stämma överrens.
Eller ens snygg och intelligent.
Jag nöjer mig med intelligent och för mig attraherande. Apparently är det för höga krav.


Utseendet skall vara lite like this men med svart/mörkbrunt hår of course;

Pic såklart från The Sartorialist