I ain't made for this. I ain't made for this.
I ain't made for crying.
Ramlade in på Nyheterna och såklart visades The Lamb.
Jävla låt.
Inget fel på låten, inte alls.
Men man kan väl säga att senast jag tittade på den så satt Ulla och Björn bredvid och skrattade åt mitt lilla känslosammanbrott.
Och likadant vlir det varenda jävla fucking gång.
Även om jag sett skiten minst en miljon gånger så lyckas jag aldrig hålla tillbaka tårarna.
Tårarna har dock förändrats under åren. Förut var det utav glädje och nyfikenhet. Idag är det utav nostalgi och sorg. Saknad smyger sig också in.
Glädjen tittar in då och då. Men inte alls lika ofta som förut. Men när den väl gör det, då jävlar i min lilla låda så är det underbart.

Om någon ber mig sammanfatta alla känslor i ett enda ord, vad skall jag då säga? Jag finner bara ett enda ord och det är - befriande.