I dagarna så var jag uppe i Sundsandvik och hälsade på mina sysslingar med familj, passade även på att ringa in Viktor och träffa ett antal andra vänner från den gamla kära Uddealla-eran.
Jag har länge gått och tänkt på hur jag saknat dem, men det har bara vart "ja, jag saknar dem men det gör inte så mycket, vi kommer väl träffas någon dag" men det är när man träffas igen som man inser hur man verkligen känner för folk.
En del inser man att man ha saknat utav hela sitt hjärta och att man aldrig vill lämna dem igen. Som Viktor. Visst jag har saknat människan rätt rejält men när vi finally träffades nu så insåg jag att han skapat ett tomrum i mig, min lilla underbara galning som jag älskar i vått och torrt.

Ahlgrens bilar forever?

Men del andra inser man att man vuxit ifrån och klarar sig rätt bra utan.
Man inser att det där man saknat inte finns där längre och att man faktiskt inte har ett jota gemensamt längre. Att det bara handar om artighet för gammal vänskaps skull och inte om den där varma kärleken man hade för varandra. Det känns tragiskt att lämna människor bakom sig. Människor som har betytt allt för dig. Människor som skapat dig till den du idag är. Man vill inte men man måste förstå att man måste släppa taget tillslut.