Idag har vi varit på -som jag väljer att kalla det- psykmöte.
Lärare och rektorer som diskuterat min situation och hur vi skall lösa det hela.
För det första skall de koppla upp sig med läkarna och pusha på dem att snabba sig och verkligen bry sig om mina fysiska problem -som jag själv tror är psykosomatiska- och sedan skulle de antagligen fixa en psykolog också.
Jag avskyr men älskar ändå att vara i tillståndet då allt jag gör liksom händer utifrån min kropp, jag ser ner och tittar in på mig själv.
Lite jobbigt bara att folk säger att "om du nu inser allt det här så kan det ju inte vara något fel på dig". Nähä. Gå och dö säger jag då eftersom jag inte orkar ta ännu en sådan diskussion.
Mått bra ganska länge nu faktiskt, eller ja. Länge och länge. Beror väl på vad man jämför med. Men jag är glad och det är det som räknas.

Har filmat extremt mycket idag. Första gången jag var med på jättelänge och varför känns det som om alla blev väldigt "ooooh, Sandra du vet ju, hur ska vi göra nuuu?"
Jag var tvungen att godkänna allt och jag bestämde hur vi skulle lägga upp alltihop.
I vårt filmteam finns det ingen uttalad ledare men väldigt många ledartyper och därför är jag glad att jag har förmågan att kunna manipulera folk på det sätt att jag får dem att tro att det jag intalat dem är deras egna idé.
Bästa sättet att få som man vill. Även om jag antagligen skulle bli ledaren ändå.
Bättre att få folket att tro att de kommer på smarta saker än att vara en jobbig diktator.