Igår när jag satt på bussen hem så slogs jag av en tragisk tanke, jag upptäckte att jag kände varenda människa i bussen, förutom den jag satt brevid.
Ur detta kom det upp två tankar, den ena, att det var sorgligt att inte vilja prata med främlingar, det behöver inte vara några djupa samtal, men bara det att vara trevlig, det finns inte. Och är man det så är man jobbigt och besvärande för "jag känner ju inte henne!"
Det andra jag kom att tänka på var nästan värre, vi pratar ju knappt ens med de vi känner! Nu menar jag inte "känner-känner" men dem vi iallafall vet namnet på ungefär. Ingen pratade på bussen, alla var tysta och försjunkna i sina egna tankar och problem, de hade inte tid att under en 17-minuters bussresa ägna sig åt att prata!
Rädslan över att verka konstig och för "på" hindrade dem att släppa in nya människor och få sig ett extra skratt.
Handen på hjärtat så är ingen upptagen på bussar, alla sitter och har tråkigt, men så fort någon gör något anorlunda så blir alla väldigt, väldigt upptagna....